I huvudet på Line Nielsen

Nu kommer ett "sånt där" inlägg, ett som jag skriver i anteckningar på min iPhone och kanske lägger upp på bloggen. Vi får se, jag skriver på.

Klockan är 00:07 och det är nu natten till 6 januari. Jag såg filmen "The fault is in our stars" för en stund sen, det var andra gången jag såg den. Precis som förra gången grät jag några skvättar, tyckte lite synd om Hazel och Augustus. Under hela filmens gång väcktes minnen, frågor, tankar och ärligt talat en smula ilska. Jag tänkte på alla dessa underbart sorgliga filmerna, alla känns exakt likadana. Har de ingen annan sjukdom som de kan ha filmer om? Måste det vara cancer var enda förbannade jävla gång? Tänk efter, ja många har cancer, har dött av cancer och många känner säkert någon med cancer. Det är århundradets mest uttjatade sjukdom. A walk to remember, the fault is in our stars, My sisters keeper och så vidare. Jag älskar alla de filmerna men fan va trött jag blir.

Varför handlar inte filmer om folk som är sjuka eller dör i AIDS, malaria eller kanske till och med ebola? Måste det ALLTID vara cancer? Tänk på det när du ser en film, det är alltid någon som har dött i cancer. En mamma, en pappa, ett barn, en morfar, en mor, en farmor, en farfar eller ja någon.
Nu när jag tänker på det, finns det galet många filmer när någon dött i cancer. Har de ingen annan inspiratörisk sjukdomsfan. Usch.

Jag ska ge er 5 skit/fan/jävla/helvetes anledningar till att de suger att ha varit sjuk i cancer och genomgått cellgiftsbehandling bara ur mitt perspektiv.

1. Jag har en mage som HATAR min kropp. Jag kan sitta på toa, med en hink i mitt knä, skaka, kallsvettas, vara svimfärdig och inte veta vad fan jag ska ta mig till. Värst är när man inte kan hantera det och får lägga sig på golvet i badrummet för att vara på den säkra sidan. Det är alltid något. Värsta är: det är inte ens laktosen som cellgiftens satte igång. Tro mig, jag har kollat upp det mer än en gång. Idag och igår till exempel. Igår gick magen sänder och idag är den så hård att man kan göra sönder sten med den. Äckligt? Tell me all about it

2. Jag gråter som inutav helvete åt filmer som innehåller cancer, inte för att det är synd om dem. För att jag vet EXAKT hur det känns. Hur man tycker att folk ser på en: som ett offer, som att man är trasig och som att tiden är ute. Nej tack, sluta omedelbart! Man mår redan skit, har ont och tycker redan att det suger. Ni behöver inte hjälpa till.

3. "Jag förstår!"
BULLSHIT.
NEJ.
INTE OKEJ.
Säg aldrig så om du inte själv har haft EXAKT samma skit. Man ser dig i ögonen och nickar, av vänlighet. Men inuti suckar man djupt och skakar på huvudet. Om du inte har haft cellgifter, tvingats operera dig, tappat håret, din kropp har förstörts, du har plågats av sprutor, provtagningar, röntgen eller undersökningar så FÅR du inte säga så.

4. Det finns några riktigt fula/äckliga/svikande människor där ute och klart som fan stöter jag på dem alla känns det som. Den vidrigaste sortens människor av SÄMSTA kvalité. Sånna som ljuger om stora hemska saker som cancer, misshandel, våldtäkt och annat bara för en sak: uppmärksamFUCKINGhet. Sånna människor som suger sån energi för att få så mycket uppmärksamhet som de bara kan. Människor som hugger i ryggen, sviker, snackar skit och är allmänt bara äckliga i sättet.

5. Det suger hårt och då menar jag verkligen HÅRT att vara en ex cancerpatient. Folk blir livrädda, ledsna och mår dåligt av alla höra om att man vart sjuk. Gissa varför jag fortfarande är singel? Jo, för att jag har bara hittat en enda kille som har kunnat se mig i ögonen bakom alla tårar som har kunnat sagt: Det är okej. Han finns inte i mitt liv längre och jag ger mig inte förrän jag hittat någon som kan säga något liknande som kan ge mig lite lugn och ro i mitt huvud. Bara för en minut. Allt jag vill ha nu: Någon som förstår mig, inte min situation. Någon som kan se in i mig och hjälpa mig hitta ett lugn. Någon som ger energi och inte suger ut den, eller bara någon som kan ligga framför mig och se mig i ögonen och bara lyssna. Hela natten om de så ska krävas. Torka bort de små tårarna som kommer fram till då och då.

Nu har jag skrivit i cirka 40 minuter och jag känner mig inte ens klar. Förstår du vad som snurrar runt i denna galna flickan huvud? I huvudet på Line Nielsen poppar det, som en popcorn maskin. Men för den här gången, får det räcka. Tack för mig, tack för att du läste mitt inlägg med mina tankar och jag hoppas ingen tar illa upp. Vilket tyvärr är lätt hänt. Godnatt, kram Line

Foto: Julia Persson
Mickys:

Jag vill bara säga att jag gillar detta inlägg, jag har aldrig haft cancer, men jag har varit med om annat som gör att jag verkligen håller med om mycket du skriver, inte allt eftersom jag som sagt inte haft cancer.

Men den där känslan där någon kan se en djupt in i ögonen och verkligen finnas där utan att döma eller fly, den är inte lätt att hitta, men helt underbar när man väl gör de.

Jag gillar din blogg btw, har läst den ett tag:)
Du är grym!

Svar: Tack så mycket :)
Line Nielsen

Anonym:

Fortsätt att skriva Line. Vi som aldrig varit med om det kommer aldrig att "förstå". Men, ju mer du skriver desto närmare kommer vi ett slags "förståelse". Du är en otroligt förståndig och intelligent ung människa. Kram Lena

Svar: Tack för de vänliga orden!
Line Nielsen

Olivia:

Du har så rätt så rätt med det du skriver! Heja heja, stå på dig vännen :*

Kommentera inlägget här: